Lejonbragden 2015

Jag tror att jag var i ett tillstånd av mild förnekelse på startlinjen. Kanske var det konstruktiv förnekelse? Den logiska delen av mig visste förstås precis vad jag skulle ge mig in på. Jag skulle springa tio mil, för andra gången. Den logiska delen kunde också tala om att allt kändes så bra det kunde. Men jag frågade inte den logiska delen speciellt mycket. Den logiska delen visste nämligen också hur jobbigt stel kroppen varit efter min första tiomil för ett år sedan, och att jag om något sprungit färre långa rundor inför årets lopp.

Mitt mål för dagen var enkelt:

Bättre

Jag hoppades såklart att jag skulle kunna göra ett snabbare lopp än året innan. Andra gången på en distans brukar gå klart mycket lättare än den första för mig. Min träning lät mig inte känna mig säker på att vara starkare och snabbare, men bättre var något jag kunde gå in för helhjärtat. Slita mindre, röra mig mjukare och snällare, inte pressa hårt, känna efter och rent allmänt försöka njuta så mycket som möjligt.

Och kanske, kanske, kunna känna mig lite mindre nedbruten i kroppen kvällen och dagarna efter loppet …

Bättre, helt enkelt.

Och så gick starten.

En fot framför den andra. Var i nuet, lätta steg. Känns nästa steg likadant som det förra är jag på rätt spår. Fokus på nästa vätskekontroll, inte tänka så mycket längre än så. Bocka av etapper i huvudet när jag passerar dem, tänk inte så mycket på dem i förväg. Första femman, första milen, en halvmara, ett lidingölopp, en mara, halvvägs … Le, göra tummen upp, peppa och bli peppad av andra löpare, bli peppad av publik och funktionärer. Och alltid nätska vätskekontroll, nästa matbit. Lätta steg, nästa som det förra.

Någonstans längs vägen gick det upp för mig:

Jag kan det här

Ja, jag tänkte det: Jurassic park-citatet i dess renaste form. Men det kändes verkligen precis så. Varv efter varv kom insikten smygande att jag faktiskt vet hur man springer tio mil. Jag har lärt mig något på vägen. Det går en tydlig linje genom det göteborgsvarv jag sprang strax efter en lejonbragd, det varv då kroppen var som segast och jag insåg att jag istället för att tjura och slita i onödan borde visa att jag lärt mig något genom att ta det lugnt och göra det bästa av situationen. Den gången satt det ganska långt inne, bakom en hel del tjurskallig trötthet. På Lejonbragden 2015 var det en tanke så fullständigt närvarande att jag inte ens insåg det till en början.

Steget

På sista varvet av min första tiomilslejonbragd blev jag omsprungen av Henrik Kockum och förundrades då över hur lätta och snabba hans steg var. I år upplevde jag att jag såg samma sak från andra hållet: ett par gånger blev jag omsprungen av löpare som sprang femmilen och reagerade på hur tunga deras steg lät.

Vuxen?

Första halvan av loppet var långsammare än året innan, men andra halvan var så mycket snabbare att den kompenserade för den första och knaprade av ett gäng minuter på totaltiden. Jag kom i mål glad efter ett lopp utan stora svackor med en kropp som kändes förvånansvärt hel. Så fortsatte den också att kännas, från de fantastiskt hela fötterna och uppåt.

2014 visade jag att jag kan springa tio mil. 2015 visade jag att jag lärt mig något på vägen.

Bättre?

Definitivt.