En rolig sak med att delta i ett så stort lopp är att det blir ganska svårt att komma helt fel. Redan på den första bussen siktade jag andra i löparkläder, så sedan var det bara att följa med strömmen mot Ropsten och gratisbussarna till Lidingövallen. På tunnelbanestationen blev det någon kvarts väntan innan jag fick plats på en buss. Det känns ju alltid lite osäkert att stå still i en kö, men på det hela taget rullade det ändå smidigt. Jag kom till Lidingövallen med gott om tid att hämta nummerlapp, lämna in väskor och promenera till starten. Alla momenten var så smidiga man kunde hoppas på ett såpass stort och etablerat lopp, men det var onekligen ganska många andra som också var på väg till starten. Det var snarare fråga en orm av människor än en väg som folk promenerade längs.

Inför starten var det inte heller några konstigheter, bara tydliga instruktioner och bekväma vagnar att lämna sina överdragskläder i.

Men när starten väl gick blev det fullt med folk igen. Riktigt fullt. Det var inget knuffande, vassa armbågar eller så, men alla sprang där det verkade finnas mest plats för stunden. När det går upp och ner och underlaget är något annat än asfalt vill man gärna kunna se marken åtminstone några steg framför sig, men det tog ett bra tag innan det började kännas som att det fanns hyfsat med and- och benrum. Drygt åtta kilometer för att vara mer exakt.

Dessutom var alla oväntat rädda för de första lerpölarna och backarna, vilket ledde till märkliga inbromsningar ett par gånger.

Trängelproblemen märktes tydligt för mig, men jag verkar ändå ha haft en rätt liten del av dem. Eftersom jag startade i tredje startgruppen var jag ganska tidig till start och tidigt i mål, och vad jag hört från andra var alla köer - speciellt de till bussarna både till och från loppet - klart mycket längre och långsammare en stund senare.

Men själva loppet då?

Jotack, det gick fint. Ett steg i taget, backe upp och ner och pauser för sportdryck var femte kilometer.

Jag hade läst innan att det är bra att kunna vila i nedförsbackarna på Lidingö, och det kändes verkligen som om det stämde. Jag vet inte om det är perfekt på något sätt, men det känns som om jag hittat ett sätt att släppa på i backar som fungerar för mig och inte helt stöter sönder benen. Särskilt efter första milen passerade jag ofta folk i nerförsbackarna.

Loppets bästa musikupplevelse var för mig strax innan tvåmilastrecket när en musikanläggning i någons trädgård pumpade ut Daft punks Around the world. Där blev det nästan lite löpning i takt med musiken och en extra energikick.

Banan var och är riktigt fin. Backig också, men det var inget som den med lite vana av Änggårdsbergen och slingan runt Stora delsjön blev chockad av. Abborrbacken fnyser man verkligen inte bort, speciellt inte när man sprungit 25 kilometer eller så innan, men lite överdramatiserad kändes den allt. Den hade gospelkör och enorm "Välkommen till Abborrbacken"-skylt vid sin fot, sin egen peppande speakerstation nära krönet och en förmodligen väldigt välplacerad sjukvårdsstation nära toppen. Det var kanske ingen stor tidsvinst, men det var väldigt skönt för psyket att faktiskt springa hela vägen upp och förbi skylten som markerade backens krön. Jag tror inte alls att jag känt mig lika nöjd med loppet om jag börjat gå, det är liksom alltid en del av mitt tänkande att jag ska klara att springa hela vägen. Hur fort det går spelar mindre roll, men jag vill känna att jag känner mig själv och kan disponera mina krafter så att jag klarar att hålla en viss nivå hela vägen. Detta bidrog nog också lite till min defensiva hållning mot slutet …

Efter Abborrbacken levde jag i viss skräck för Karins backe, som flera nämnt som en obehaglig överraskning när man tror att det värsta är över. Såhär i efterhand tror jag att jag vet vilken backe det var, men den lämnade inga som helst avtryck i orken eller sinnet. Det var bara hyfsat flyt hela vägen in i mål, med en liten spurt över leråkern som var upploppet.

Minnesmärken

Jag brukar få några blåsor och skavsår när jag springer långt. Lidingöloppet var inget undantag, men det var klart mindre av den varan än väntat. Jag hade - tvärt emot min natur - faktiskt kommit ihåg att sätta skavsårsplåster på insidan av högerfoten så där fanns inga som helst problem. Knölarna precis bakom stortån var däremot sönderskavda som vanligt, men efter en tvätt visade det sig att båda såren var betryggande små och grunda. Tillsammans med en inte speciellt imponerande blåsa under höger stortå var de alla ärr loppet lämnade efter sig. Det känns som om jag och mina Fivefingers KSO börjar hitta varandra.

Blir det fler Lidingölopp?

Jag skulle inte bli förvånad och är såklart sugen på att se vad erfarenheten skulle göra för nästa runda. Mot det står besväret att resa och trängas med så många andra, om loppet inte förändrar starten på något smart sätt så får man nog starta ännu lite längre fram i framtiden för att slippa störas alltför mycket i början. (Det är väl lite en nackdel med stora lopp där man ändå känner att man kan eller vill ha en bra tid - alla sådana detaljer blir plötsligt så mycket mer störande än om man kommer in i "springa för att njuta, må bra och ha kul"-tänket.