Lejonbragden 2013 - del två

Jag har skrivit om min lejonbragd 2012, och den här texten bygger på och refererar så mycket till den texten att den kanske borde betraktas som obligatorisk att läsa först. Allt jag skrev då gäller fortfarande, speciellt allt beröm till Martin och de andra arrangörerna. Ta det lugnt, jag väntar på dig.

Eller läs vidare på egen risk, det slutar nog också lyckligt.

Det lugna långloppet

Lejonbragden är alltså ett ultralopp som arrangeras i Lund på distanserna 50 och 100 kilometer. Jag sprang 50 kilometer 2012 - mitt första lopp längre än en halvmara - fick blodad tand och var alltså beredd igen i år.

En fördel från förra året hängde helt klart kvar: eftersom en hel massa helt vanliga människor springer dubbelt så långt som jag känns det väldigt avdramatiserat att springa fem mil. Här finns ingen hets kring uppladdning, inga rubriker "så maximerar du din prestation", inga ängsliga påbud om att dricka tillräckligt. Bara människor i löpskor som gör sitt eget lopp i sitt eget tempo och som - hoppas jag - själva känner och vet vad deras kroppar behöver och när.

Planering?

Jag var ganska säker på att loppet skulle gå lite lättare och snabbare än förra året. Visserligen hade det blivit lite färre långpass än 2012, men erfarenheten att ha sprungit lika långt och på samma bana brukar göra väldigt mycket för mig. Den enda tydliga plan jag hade var att korta mina stopp, framför allt tiden jag stod helt stilla. Jag minns 2012 som att jag tog det ganska lugnt i målområdet, åt och drack lite och bytte några ord med funktionärerna. I år plockade jag det jag ville ha och fortsatte gå direkt. Det blev fortfarande svårare att komma igång igen för varje stopp, men jag tror att det gjorde en del nytta att inte stanna längre. Speciellt inte när jag tänker på hur tvärstelt det blev i benen så snart jag stannade efter att ha kommit i mål. En lugn och sansad nedjoggning hade nog varit på sin plats, men av någon anledning fanns inte riktigt energin och motivationen där.

Kom till saken

Okej, själva loppet!

De två första milen var allra bäst. Jag hade sällskap med min kollega Johan, tempot var jämt, behagligt och en bra bit snabbare än förra året. Vi pratade en hel del medan vi sprang, och kilometrarna bara flög förbi. När vi sedan gick över till varsitt tempo fortsatte jag ytterligare en mil i ännu lite raskare takt innan det började gå tyngre. Jobbigast var 35-40 kilometer och 45-50 kilometer, speciellt första halvan av sträckorna (från målområdet fram till vätskekontrollen). I år var det värmen som var den tydligast upplevda påverkande faktorn. Väderleksrapporten hade utlovat mulet eller växlande molnighet och lite blåsighet. Vad vi i själva verket fick var strålande sol hela dagen. Blåsigt var det visserligen, men som löpare var det definitivt mer en njutning än ett problem. Det fanns några sektioner av banan där luften i princip stod still, och det hade inte varit någon rolig upplevelse att springa längre och oftare i den värmen. Någonstans efter 35 kilometer började jag få känningar av att vara lite för varm och lite för torr, och mina kilometertider började öka i ganska rask takt. Jag blev påmind om känslan från mitt andra göteborgsvarv, där det var jobbigt varmt en stor del av tiden och jag kände mig riktigt obehagligt trött mot slutet. Jag lugnade ner tempot och började dricka på alla vätskekontroller - i år fanns det två med vatten utöver målområdet - och kände aldrig att läget var helt utom kontroll. Dessutom märktes det ganska tydligt att den lilla extra tiden det tog att dricka och gå efter varje kontroll var värd det, de kilometrarna blev ändå lite snabbare än föregående och modet steg ganska märkbart. Jag var inte rädd att säcka ihop helt, men precis som under Göteborgsvarvet sög känslan bort en hel del av motivationen och drivet. Min sista mil var den enda som var långsammare än förra året, och det överraskade mig inte alls. 2012 hade jag energi på ett annat sätt och kände mig peppad att ösa på lite extra mot slutet. I år var det nog att mala på, ganska säker på att tiden ändå skulle bli klart bättre än sist.

Även om tiden och loppet som helhet blev jättebra känner jag att det kanske var lite dåligt disponerat. Kanske skulle jag druckit mer tidigare (jo, det skulle jag nog), kanske hade det varit bättre att ta det lugnare mitt i loppet. Nu var tredje milen min snabbaste, och efter den blev det klart jobbigare. Det känns lite chansartat att ösa på så mycket och bli såpass trött mot slutet, speciellt när man springer i ett lopp där hälften av alla deltagare springer dubbelt så långt.

Men, vaffasen, jag var där för att springa fem mil, var sugen på att gå lite längre än förra året och lyckades med det. Vad finns det att gräma sig över?

Bonus på pluskontot: att jag inte fick för mig att springa tio mil. Det hade inte varit någon lysande idé i år.

Krämpor

Jotack, jag tror bestämt att det blivit klart färre långpass inför årets bragd än den förra. Förra året var det blåsor och skavsår som kändes efteråt. I år var fötterna i finfin form tack vare tejp och skavsårsplåster medan benen och framför allt vaderna träningsvärkte och var stela på ett sätt jag inte upplevt på väldigt länge. Lite vid sidan av detta kände jag efter målgång att jag helt klart fått min dos sol för ett tag. Det blev - som tur var - ingen solbränna på den tropiska skalan, men jag fick min dos rodnad och hettande hud. Det var underbart att kliva av tåget på söndagseftermiddagen i ett svalt och mulet Göteborg.

Mat och dryck

Jag vet inte om det var värmen, den rejäla hotellfrukosten, bättre känsla för vad jag behövde eller något annat som gjorde skillnaden, men jag åt mycket mindre i år. Drack gjorde jag mer än sist, men i år höll jag mig till cola i målområdet istället för att variera. När det gällde fast föda nöjde jag mig med några bitar saltgurka och mandelmassa.

Stämning

På det hela taget var stämningen om möjligt ännu bättre än förra året. Till skillnad från sist hände det flera gånger att jag passerade andra löpare. Jag tror att det ökade antalet deltagare bidrog till det mer än mitt eget tempo. Oavsett vilket så var det trevligt att se folk oftare, tillsammans med den ökade mängden publik kändes banan klart mer tättbefolkad än sist. Vackert väder och mer information om loppet gjorde förstås sitt till också.

Eftersnack

En annan fin sak är känslan av ägande och viljan att förbättra som alla arrangörer har. Redan under hoppackningen sent på lördagskvällen (om inte tidigare) började små diskussioner kring vad som kan förbättras till nästa år. Eftersom jag var med förra året vet jag att det inte är tomt prat, jag var med då och vet att varenda detalj noterades och togs hänsyn till i planeringen av årets lopp. Lejonbragden 2014 kommer att bli ännu bättre och mer proffsig, och det utan att förlora sin stil och charm. Jag har redan börjat se fram emot det, och fantisera lite smått om att kanske våga mig på 100 kilometer en vacker dag …

Ja, för den som vill finns en hel del bilder att titta på också.